Google+

måndag 16 maj 2016

Konventsrapport från Grottröj #14

Jaja, vi vet att det var länge sedan vi bloggade senast, och vissa kanske tror att det beror på att vi ligger på latsidan, men de har FEL! (Mer om detta i ett senare blogginlägg, för nu ska vi skriva om Grottröj #14, det grymmaste minikonventet norr om den 60e breddgraden).

I helgen var det alltså återigen dags för Grottröj, det fjortonde i ordningen. Mysfaktorn var traditionsenligt uppskruvad till max, och Svärd & Svartkonst hade en solid närvaro med inte mindre än tre olika scenarion:

Tor der Kiefer 

Johan Berggren spelledde vårt lovecraftianska 1600-talsäventyr "Tor der Kiefer". Det funkade bra, även om det märktes tydligt att att 1:a rangens rollpersoner inte riktigt är lämpade att ta sig an de kosmiska fasorna som lurar under det gamla klostret. En av spelarna dog i princip omedelbart med inte mindre än TVÅ rollpersoner (den andra rollpersonen blev dödad av ett monster som kalasade på den första rollpersonens kadaver). Genom att fly eller hålla sig undan klarade de övriga sig ganska bra. De lyckades tack vara sinnrikt användande av en mental mutation ta kontroll över en obeskrivlig styggelse, och kunde därigenom skrapa ihop tillräckligt med skatter för att ta sig till rang 2. Bra jobbat!

Death Frost Doom

Erik Berggren spelledde denna moderna klassiker till Lamentations of the Flame Princess, vilket funkade utmärkt även tillsammans med Svärd & Svartkonst-reglerna. Det var det vanliga rag-tag bandet med en kultist, en marsian, en problemlösande spjuver, en otroligt viljesvag krigare och den naturlige ledaren som (mot bättre vetande) begav sig upp på Dödsfrostberget. Expeditionen gick bra; ingen överlevde.
"Lite som Cher, fast med rakad och tatuerad skalle och hobbit. Upp mot berget!" - Anders, Death Frost Doom


Ödlekejsarens Domedagsziggurat

Under nattpasset spelades Jacob Hagströms äventyr med detta smått geniala namn. Alla spelade barbarer, vilket fungerade oplanerat smidigt. Det blev köttigt värre när de började med sina vildsinta extraattacker, och heder och ära visade sig vara en bättre överlevnadsstrat än väntat. Vem behöver smaka på mysko fontäner eller tänka närmare på magiska rum när stampolarna ska befrias? Vid Cram! Det hela slutade i triumf, och barbarerna lyckades rädda sina fränder ur ödlefolkets trappstegspyramid.

Ett gott slut på ett gott röj!